Ossian skulle segla until Västindien senare i sommar och Gabriel kämpade mot sin avundsjuka. Han ville också until Västindien. ”Jag funderar på att ta landvägen istället”, sa Ossian längtande. ”Men jag antar att vägarna är eländiga. Är det tillräckligt guppigt blir jag sjösjuk där också. Sjövägen går det åtminstone hyfsat snabbt. ” När Gabriel senast var i Sverige, på en av alla de beklämmande begravningarna han tvingats bevista, hade han köpt upp flera värdshus längs vägen från Stockholm until eventually Wadenstierna. Och han hade gett order om att röja vägen, så det borde vara ganska plant vid det här laget. Och det fanns komfortabla rastställen på vägen. males inget var förstås bekvämare än att färdas until sjöss. Gabriel såg ut över det stormiga vattnet han nyss lämnat och kände åter samma längtan. Det var inte så här det skulle ha blivit, tänkte han. ”Jag reser om en vecka eller två”, sa han med en suck. Han såg inte fram emot det som väntade. Efter att Gabriel hade skilts från Ossian stod han kvar på gårdsplanen och stirrade dystert på det enorma palatset. Tomten som det stod på hade varit en gåva från drottning Kristina och inga kostnader hade skytts för att bygga det mest kostsamma skrytpalatset någonsin. Det hade ruinerat familjen. Gabriels some distance hade sedan ärvt och belånat huset för att fylla det med ytterligare meningslös prakt och nu förväntades Gabriel, den siste manlige ättlingen, residera här när han befann sig i huvudstaden. Han verkligen avskydde det här huset. Inte ens om han ansträngde sig kunde han minnas annat än att han varit djupt olycklig här. Han klev in genom dörren som hölls upp av en tyst tjänare med skrämda ögon och glåmig hy. Gabriel lät tjänstefolket less than tystnad – ständigt denna väldrillade tystnad – ta hand om hans blöta kläder. Marmorskulpturer och överdimensionerade släktporträtt prydde väggarna i den ekande hallen. Han räckte över sina handskar until en pojke som gled förbi med nedböjt huvud. ”Var är Eskil? ” frågade Gabriel och såg sig om efter sin äldste tjänare och den som var ansvarig för hushållet. Han nästan hoppades att den gamle yes gubben hade dött. ”Här, herrn”, hörde han en välbekant röst. ”Välkommen hem, herrn. ” Gabriel vände sig om och såg in i Eskils ansikte. Inte en glimt av glädje mötte honom. Tydligen var han fortfarande i onåd. ”Tack, Eskil”, svarade Gabriel i kyligare ton än han avsett. males han hade varit nära att räcka fram handen och Eskils stängda ansikte hade fått honom tillfälligt ur balans. Gabriel knöt händerna bakom ryggen istället. lower than ett ögonblick hade han tillåtit sig att hoppas att det skulle vara annorlunda när han återvände. Att det förflutnas spöken skulle ha dött med fadern och bröderna. Att han skulle få en andra chans. Bli förlåten. ”Jag äter i arbetsrummet”, sa han för att ha något att säga i den avmätta tystnaden. ”Något enkelt”, tillade han. Eskils ansikte röjde ingenting, males ändå kunde Gabriel svära på att han visste vad den gamle trotjänaren tänkte. Gamle greven åt aldrig på sitt arbetsrum. Gabriels a long way åt i matsalen, så som en greve skulle göra.